Jag brukar be lite kort och oftast varje dag. Men på senare tid har jag funderat mycket på om det finns någon som verkligen lyssnar, eller om jag bara ber ut i ett tomrum. Gud känns så tyst och långt borta. Kan man verkligen höra Gud?
Sofia
Stort tack för din otroligt viktiga och spännande fråga! Vad glad jag blir att du ber lite varje dag.
Du skriver att Gud känns tyst och långt borta. Jag känner igen din känsla. Jag tror att Gud är konstant närvarande och med odelad uppmärksamhet. Han finns nära den som ber likaväl som den som inte ber. Bön är ett ömsesidigt samtal mellan Gud och människa. I det samtalet tror jag nog att människan har större problem med att få till det, än vad Gud har. Om vi inte tänker att Gud har något gott att tillföra våra liv eller att han vill oss väl, blir bönen ganska ointressant. Jag tror att Gud vill oss väl och att varje område och yta av mitt liv, behöver bli berört av Honom.
Dessa två värderingar; att Gud är konstant närvarande och att Han vill mig väl, ligger som grund för mitt eget böneliv. Och dessa värderingar hittar du även i kyrkans samlade erfarenhet av bön. Så ja, det finns någon som lyssnar och ser och vänder sitt ansikte till dig!
Har du någon gång varit ofokuserad när du har samtalat med en annan person? Lite drömmande svarat: ”Mmmmm”? Eller bara låtit tankarna leva sitt eget liv? Om vi har svårt att fokusera när vi pratar med en annan människa, som vi fysiskt kan ta på och konkret höra med våra öron, är det då så konstigt att vi kämpar med att samtala med Gud? Att bönen i perioder känns tyst och tom?
Vi har många gånger orealistiska förväntningar på Gud. Vi lever i en splittrad värld, där smartphones, reklam, intryck, nyheter gör det svårt att höra den stilla viskningen i vårt inre. När vi mitt i vår stressade vardag sätter oss ner 5 min och tänker att vi ska höra Guds röst, ställer vi kanske en omöjlig förväntan på oss själva?
Någonstans så blir den enkla bönen det som bär. Fokuset på dig och mig, Jesus. Jag lever mitt liv i din närvaro, jag är din och du är min.
Att be är inte något meditativt tillstånd eller mental träning, det är att rikta sig själv till den levande Guden som vill mig väl. Oavsett vad jag känner.
Ibland kan det vara till hjälp med lite rutiner eller fasta böneplatser. Att göra i ordningen en plats i ditt hem eller att ha en plats i naturen dit du går (eller en kyrka). Jag har ett speciellt träd som varit min böneplats i skogen i närheten av där jag bor och sen har jag en böneplats nära mitt jobb i stan. Våga vara kreativ. Och var beredd på bönesvar.
Gud välsigne dig! / Marie-Louise
Fråga Prästen publiceras här med tillstånd från tidskriften JUNIA.
